Du frågar i skolan hur jag mår, om jag inte borde gå till syster.
Du ger mig uppmärksamhet.
Jag darrar, gråter, blöder.
På rasterna går jag ut från skolgården, tänker på det.
På det som skadar så.
Det som rivs, det där osynliga.
Jag förstår inte varför jag känner så här.
Det borde inte vara så.
Det är ju helt fel.
Det är bara drömmar, det där.
Jag måste sluta drömma.
Vakna upp!
Jag får inte somna in i drömmarnas värld.
Får inte tro att jag är lycklig.
Jag darrar, skakar.
Biter på naglarna, svettas.
Och så den där nervositeten som väller upp i mig.
Vet inte vad jag ska säga.
Vad FINNS det att säga?
Du känner på min panna efter feber, rör vid mig med dina fingrar.
Du ler mot mig, frågar vad som är fel.
Dina ögon tränger in i mig så att det nästan gör ont och läser mig som en bok.
\"Vad är fel?\"
\"Säg det!\"
Jag klarar inte mer nu.
Du frågar den där frågan om och om igen, varje dag.
Jag lever i en dröm, det här finns inte.
Allt är så tydligt.
Ändå så förstår du inte vad som är fel.
Det är du.