att ha en familj är inte som det var i femtiotalsfilmerna,
det är annorlunda att leva i färg
-
det är svårt att balansera sin föräldraroll med sin person,
svårt att låta bli att döpa sitt barn efter sin favoritactionhjälte,
svårt att visa sina rädslor utan att överföra dem,
svårt att låta barnet göra misstagen man själv gjorde,
svårt att inte skapa en elitsoldat.

det är svårt att överösa sitt barn med oåterkallig kärlek och ändå få det att utvecklas till en respektfull och empatisk person,
svårt att låta samhället bedöma barnet genom dess prestationer,
svårt att hålla ner sockerintaget,
svårt att inte sparka och slå och bli tokig av tv4s galor som visar barn, lika verkliga som ens eget, fara illa.
-
och så den där partnern som man ska tillfredsställa enligt aftonbladets alla knep och knåp

men ensamheten är inte heller som den var i de svartvita filmerna vi såg tillsammans i soffan,
ensamheten är inte en whiskey och en näsduk
ensamheten är att tyna vrida vända vräsa
ensamheten är färggrann i svart och grått