Det var egentligen den där dagen då solen löpte amok över slätterna som jag kände din hand för första gången i min, och egentligen första gången kärleken sprang in i min ögonvrå.

Inte för att lindas runt ett finger sådär, nej mer för att det jusst skulle finnas en mening med allt det där vi ser på vår himmel.
Inte hade jag ens funderat riktigt. Nä faktiskt inte. Godtroget vandrade jag runt i min egen omloppsbana och bodde tryggt i mitt ekosystem, levde i symbios med luften och svalde orden som ringlade sig fram till min ansikte.
Tänkte inte riktigt på att din hand fanns i min och att du höll den så hårt. Tänkte inte på att solen gick upp varje morgon, och åter gick ner varje kväll.
Att stjärnorna föddes och dog i horisonten.
Tänkte inte tanken på att ditt hjärta brann och att mina ögon gnistrade som ljusspelet i skogens alla tusentals dammar.
Tänkte inte på min ständiga rundgång, den ständiga upprepning som flöt fram lika lång som Nilen.

Jag tänkte egentligen på att vädret var ganska grått och att jag väntade på solens rätt att bryta sig igenom. Tänkte inte varje gång på det vatten som molnen lämnat bakom sig på marken och som speglade fåglarnas flykt över himmeln. Såg inte din spegelbild där vi stod, när vi höll om varandra. Täkte inte förrens nu. Nu när solen kasstar molnens skuggor över kullarna precis som den alltid har gjort, där intill parken. Där sjunger blommorna sånger om oss, som den gången då jag tog din hand i min och som vi det tillfället kärleken sprang in i min ögonvrå som sedan lämnade mig ett minne. Över saknaden och minnet över tanken som inte tänktes i tid.