Man skulle kunna säga att hugget kom bakifrån, att blodet sipprade den vägen över ryggen ner till mina nakna förtter.

Man skulle mena att skriket kom den vägen och slog mig i huvudet.
Man menade detta när man talade..om mig. När jag sedan vände mig om såg jag dig.. rakt inn i dig. Så som jag alltid sett dig med mina blinda ögon.

Man skulle helt enkelt kunna säga att tystnaden sved i djupet av min mage och fortsatte upp i halsen för att sedan lämna planeten ut ur mitt vänstra öga, ut ur mitt sköra liv. Det var så du skulle säga det till mig. Att det var du som högg mig i ryggen och slog mig i huvudet med en sten, kröp sakta in i mig.

Det var något med den där natten mitt i den lamslagna sommaren, då allt plötsligt var så tyst, Då stiltjen inväntade minsta tecken på att få röra sig igen. Den natten bönföll gudarna dig och jag... jag lämnade stilla mitt berg, min tron brevid dig, jag föll ut genom mitt vänstra öga och ut ur mit sköra liv.

Vanmakten kom sedan vandrandes med natten för att viska vassa små ord i månsens vita strålar. Skriket kom igen som en befrielse och jag skulle njuta av varje sekund det trampade mig på fötterna. Att du äntligen hade lämnat mitt liv, så som jag aldrig vågat lämna dig, men tänkt så.

Me det var så det gick till när du tog steget bort och det var så det gick till när jag stod kvar. Som om du förut ville ha mig som något som kunde sitta i ditt gråa liv och andas. Så gick det till när slaget kom bakifrån och skriket hördes i den djupa natten ner i min lama själ, ner till botten av mig själv, tills jag stilla lämnade tanken på dig och tills jag åter tillät solen att vandra i sin glödande omloppsbana.

Om jag saknade dig då, så saknar jag mig själv. Skriket bor fortfarande långt ner i min tomma mage. Man skulle helt enkelt mena att jag gjorde rätt när man talade om stenen och skriket, eller när man nämmner blodet vid mina fötter.