det är så frustrerande att man inte kan veta. inte du, inte jag, inte någon. men vänta nu, vem är någon? om ingen vet vem någon är, finns då någon? filosofins traggliga verklighet gör mig så fucking confused. jag får spunk och krupp. av att tänka på allt. att tänka.

vem bestämmer över färgerna? och hur kan man veta att det som finns bakom en existerar över huvud taget? det kanske bara är ett stort svart tomrum (förresten, varför ska tomrummet vara svart? det kanske inte har någon färg alls. fast det måste det ju, annars skulle vi ju inte kunna se det... men, hmm. då faller ju i och för sig hela \"poängen\" med att det som finns bakom en inte finns. suck!) som förföljer en var än man går. tänk om jag lär mina barn att himmelen är grön och gräset är blått. för så kanske det är. det är bara någon som har bestämt att \"det ska vara blått och det ska vara grönt\".

som till exempel om jag skulle måla om i min hall - jag väljer en färg named \"orange36\". jag anser att resultatet blir underbart vackert, medan min vän tycker det är helt befängt hur jag kan måla väggarna rosa. han tycker att rosa inte passar särskilt bra som färg i en hall. och då åter till frustrationen igen: 1. vi ser färgen olika. jag uppfattar den som orange och han uppfattar den som rosa. 2. vi har olika tycke och smak om vilka färger som är snygga att \"klä\" sina väggar i, speciellt i hallar.

hur jag än vrider och vänder på mina tankar så fastnar jag alltid på en och samma punkt. jag fattar till slut ingenting. och det gör mig så förbannad. och rädd. och lycklig. och jävligt frustrerad. varför är nu så tvärtemot då, kan inte då vara nu? och hur kan man fastställa saker och ting? om man tänker efter så går det ju i princip inte att bestämma någonting. det går inte att veta någonting helt fullständigt. för de jävla undantagen kommer alltid emellan, som din jacka som har fastnat i bildörren. du kan inte få loss den om du inte öppnar bildörren, om du inte börjar om från början. jag måste hela tiden börja om från början, för annars kan jag inte tänka klart min tanke. men ändå så hamnar jag bara på samma ställe. jag går och går men kommer alltid till dörren. den satans bildörren, som stoppar upp hela min hjärnverksamhet. jag hindras från att kunna komma på. mysteriet bakom allting. mysteriet bakom livets gåta. jag säger som sofi: vem är jag? var kommer världen ifrån? är det på sådana frågor man får svar när man dör?

och sen är det så jävla orättvist. vissa människor dör tidigare än andra. och vissa blir inte ens födda, fast det var tänkt så från början. kan man säga att de dör innan de lever? men det måste ju finnas en mening med det också. det måste finnas en mening med allt. varför lever vi annars? de ofödda barnen kanske är för \"bra\" för ett liv på jorden, vår planet, och transporteras istället vidare till nästa planet efter jorden - mars. där lever de inuti planeten, för att de vill göra det mer komplicerat för oss tellusmänniskor att utforska om liv på andra planeter. de vill göra det till en utmaning för oss korkade, egoboosted folks on earth. de lever där inuti sin planet, och kikar på oss på jorden genom sina stora teleskop med arton miljoner megapixlar. de skrattar åt oss, för att vi är så dumma och tröga. för på mars vet alla människor (eller kanske mer varelser, för hur vet vi att de är människor? fast hur vet jag ens att de lever inuti planeten..?) vem någon är. alla vet att \"orange36\" inte är snyggt i en hall. och alla vet att gräset är grönare på andra sidan. det vill säga - på mars.

att avsluta den här texten om mina allt för invecklade och irriterande tankar är inte så lätt. för när jag är klar kommer jag att vilja slå någonting. i ren ilska och anger. för: varför kan vi inte bara få veta varifrån allt kommer? och om Gud finns. och om livet är värt att leva. vad händer sen? jag blir galen. jag tror inte på vetenskapen, men filosofin gör mig ju bara förvirrad och arg. vad fan ska man tro på? tro på när allt är så här? skicka mig till mars istället, så att jag får leva i en vardag fylld av skratt och teleskop. eller nej, jag tar och målar om min hall istället...