om vi väljer våra sanningar, varför ser vi inte varandra?
om vi styr våra öden, varför hör vi inte?
som om dagen är igår.
imorgon.
utan att vi ens vågar.
bubblan riskerar ju att spricka.
men är det inte därför?

för att vi ska riva ut varandras hjärtan och sedan stråla samman.
väva ihop våra artärer, våra vener.
be en bön, sedan amen.

det gör så ont i mig.
blås mig hel är du snäll.
plåstra om mitt lilla inre och träffa mig med din lust.
jag kommer aldrig sluta falla, för jag vet att ditt djup är oändligt.
du kommer aldrig sluta längta, för du vet att min existens redan är på minus.
om vi bara öppnar, släpper taget och ger efter.

först när du fick mig att andas, levde jag.
se mig också är du snäll.
jag ser dig hela tiden, men jag vet att du tappat andan.
du lever för mig, och jag för dig.
vi lever för varandra men är inte i samma rum.

vi måste öppna våra ryggrader.
låta de etsa sig fast i varandra.

smida medan järnet är varmt.