Att överdrivet gå omkring.
Och parodisera sig själv.
Om allt som kväver en.
Om skymningssagor och hjärnsubstansmonster.
Alltid tar de sig in och förstör.

När man är glad blir man ledsen.
När man är ledsen blir man sentimental.
När man är sentimental vill man ingenting.
När man inte vill någonting finns där något.
Som ger en hopp.

Likt en karusell snurrar det.
Runt, runt och hela tiden fortare.
Hjärnans hölje bränner värre än skärseldar.
Och i magen bubblar farlig syra.

Klimax nås ännu en gång.
Och på golvet vaggar man sig till någon sorts inbillningsro.

För ännu en gång kommer fienden.
För ännu en gång kommer man att kräla.
Och vilja banka skallen i väggarnas tysta medhjälpande.
Utan att det finns någon som förstår.

Det kryper in genom osynliga hål, fastnar som eksem.

Ropar man på hjälp får man bara höra.
Att man är ung och dum.
För vem skulle kunna tro.
Att man är på vippen till galenskap.
Att man faktiskt inte klarar av.
Att göra allt som man borde.

Man gråter och gråter.
Men tårar hjälper inte här.
Man skriker och skriker.
Men ingen lyssnar ju.
Man slår och slår.
Men ingen tar ju skada.
Man ler och ler.
Men är ful ändå.
Man är ingenting och allting hela tiden.
En evighetsdiskussion om vem som äger rätten.
Till att brottas med alla tankar i huvudet.

För aldrig någonsin kommer odjuret att släppa fram sin skönhet.
Inte fullt ut, aldrig på allvar.
Och hur ska man då tänka och bete sig och vara?

Om ens existens endast är ett skämt.