lättade dina bördor om jag fick
vara eller inte stormen i ditt vattenglas

släck inte lampan fast du måste
då kommer skiten han ågren
som du trodde du slog ihjäl
ihop med sorgen

livetvar ju fest där jag
förvandlades till din sista
kantstötta krona som
du höll så fast i din
svettiga handflata..

jag som du själv lite kantstött
hör dej säga pengar är inte allt
när du så glatt lät mig rulla
men så när du släcker lampan
då, då,

döden säger ju till livet
att som du lever nu har
jag också levat

men tyvärr min vän
det öde jag fick
blir också ditt