- Du förtjänar inte att leva, att du ska ha så svårt att fatta det! Ingen kommer någon sin älska dig .Ingen kommer sakna dig när du dör.
Det är åter igen måndag. Helvete börjar igen. Det är fem dagar som måste överlevas innan helgen och två dagars frihet börjar. Det är så tankarna i Marias huvud går varje måndag morgon. Det är trångt på bussen, alla ska till skolan. Fast det inte finns någon sitt plats till alla är platsen jämte henne ledig. Det är den alltid, aldrig någon som sitter jämte Maria.
Hon borde ha stannat hemma i dag, mår inte så bra. Som vanligt har flickan ont i huvudet och i magen. Tröttheten sveper över en, det blir aldrig många timmars sömn.
Bussen är framme vid skolan nu, den tio minuter långa resan känns som en evighet. Alla trängs för att komma av bussen. Alla utom Maria. Hon går alltid sist ut ur bussen. Det tar i mot att lämna bussen. Det är en jobbig känsla av att gå igenom en korridor full med elever. En obehaglig känsla. Man vet aldrig när det kommer en spottloska eller en knuff mot en. Det går inte att vara beredd på det. Vid sitt skåp möts hon av orden ”Du vet vad du borde göra!” klottrat på hennes skåp. Maria vet mkt väll vad dom orden betyder. För någon som inte förstår innerbörden i just dessa orden, kan dom verka vara ganska oskyldiga ord. Men hon vet vad dom betyder och det gör ont att läsa dom. Tårarna är på väg, kämpar för att hålla dom tillbacka, biter i läppen det brukar hindra dom.
Kommer några minuter för sent till svenskan, Mona svenska läraren kräver en förklaring för hennes försenade ankomst. Maria tittar ner i golvet, tiger och sätter sig längst back i högra hörnet på klassrummet där sitter hon alltid själv. Dagens svenska lektion, ska dom skriva kärleks dikter i grupper. Peter kommer i Marias grupp. Det knyter sig i magen. Det går inte länge fören Peter börjar tala om hur värdelös hon är.
- Du kan ju igenting, har kassa betyg. Till och med jag har bättre än dig och jag pluggar inte ens. HAHAHA!!
Tystnad från Marias sida.
- För att inte tala om ditt utseende, vet du överhuvudtaget vad smink är för något? Har du någon gång hört talas om mode?
Tystnad från Marias sida.
- Ingen tycker om dig det vet du va? Det är därför du inte har några vänner!
Tystnad från Marias sida.
- Du förtjänar inte att leva, att du ska ha så svårt att fatta det! Ingen kommer någon sin älska dig. Ingen kommer sakna dig när du dör.
Orden träffar som ett slag i ansiktet. Nu går det inte att hindra tårarna mer, dom rinner ner för hennes kinder. Sekunderna går, med ett ryck rusar Maria ut ur klassrummet. Mona kommer efter.
- Peter menade inte det han sa, ta det inte så alvarligt Maria. Kom nu tillbacka in i klassrummet och avsluta den här lektionen.
- Helvete heller!
Hon som alltid är tyst som aldrig säger något, har nu yttrat sig, efter dessa ord lämnar Maria skolan.
Väll hemma känns allting så hopplöst. Känner hat från alla håll. Har inga krafter kvar, har igen mer att ge. Skriver ett kort brev till mamma och pappa i ett försök att förklara.
Går mot skogen, där vet hon att det finns ett hål i staketet som ska skydda en från järnvägen. Hållet i staketet är stort och bra, kommer med lätthet igenom där. Det är bara att ta några kliv ut på spåret så slipper hon allt. Alla slipper Maria. Ingen kommer sakna henne ingen kommer någonsin älska henne det har hon ju fått lära mig. Det är bara att kliva ut på spåret , så får Maria min biljett till friheten.
Fast viljan är så stor att få lämna allt så går det inte att ta det sista stegen ut på spåret. Modet sviker.
Det gick inte denna gången, men det dröjer nog inte länge innan hon försöker igen. Ser ingen mening med att leva i allt detta hat!
Hon har så många gånger funderat på varför som valde just henne. Men hon vet faktiskt inte.
Ser bara en utväg på detta. Det är bara modet som fattas innan Maria kan få sin biljett till friheten. För orken är slut nu.