i mitt hjärta finns flera kammare kommer du in i fel till aska du bränns, när du vandrat länge och är trött kommer du via navesträngen in i en kammare full med empati och en kärlek utan gräns, stanna där men nånting driver dig vidare,dåre öppna inte sista dörren fall på knä, härinne finns allt jag förträngt, ångest rottingen det lilla barnet som ingen såg stryk av våld darrande och skrämt, jag lilla jordvarelse, av män i vita rockar lagd på sitt altare offrat och slängt. hör bakom skriket hur mitt hjärta svallar och blöder, jag reser mig efter varje slag blir starkare för längst in i botten i mitt hjärta tändes en liten eld en liten gnista som växer sprakar och glöder, det gör ontför liten som stor att få stryk fan vad man lider fick stryk av min fosterfar, morfar morbror såg på, jag skäms, båda bara står glor och tiger, alla tre höll agan som fostrande Gömmer sej sviker fastän dom ser Hur den lille lider, så djävulskt ensamt som barn att hantera draken mor och mormor vågade ville sa inget i minnet i mörkret under himla ljuset, hör barnets klagan , slaget kom uppifrån varför inget svar genom dimman en blick av hat, men som barn har man ingen annan att gå till än den som agar en , själen är ju som en gruva ju mer den bearbetas ju djupare kommer man, jag ligger fjättrad på botten, här byggdes mina murar runt mitt jag ser inga väggar men ändå en ljusprick längst uppsnälla jaga bort natten låt det Altid vara dag.