Vad är kriterierna för att vara kär?


Jag är övertygad om att jag varit kär, min första kärlek, Mikael Lund. Jag var 15 och han var några år äldre. Jag svansade runt honom och spann som en katt hela tiden. Jag var med honom precis jämt. Vi var ihop några månader, men vi var nästan aldrig ute tillsammans. Vi låg mest hemma hos honom och tittade på film dag in och dag ut. Han var det bästa jag visste och jag minns hur jag kunde ligga och lukta på honom hela nätter igenom. Han hade den där svarta parfymflaskan som ser ut som en manlig överkropp. Jag minns fortfarande varenda centimeter av hans överkropp. Brukade dra mina fingrar runt, runt på hans rygg i timmar utan att tröttna. Att ligga bredvid honom och se hur hans bröstkorg rörde sig upp och ner var nog det mest fascinerande jag visste. Att känns hans andedräkt mot min axel glömmer jag aldrig.

Om jag inte minns helt fel dumpade han mig med ett sms på min födelsedag. Jag låg i min säng i två dagar och bara grät. Mina föräldrar som aldrig låtit mig stanna hemma från skolan förutom när jag varit riktigt sjuk lät mig bara ligga och gråta tills gråten tog slut. Det gjorde den så småningom.

Min extramamma Helene bodde på den tiden i ett radhus mittemot Mikael med sina barn, där bodde jag en del. Och i månader efter att Mikael skickat det där smset satt jag med nedrullade persienner hela kvällarna och nätterna och tittade bort mot hans fönster. Lyssnade på samma låt på repeat om och om igen. Def Leopard - Unbelievable

Mikael gick vidare, blev ihop med en tjej som var ett år yngre än mig, dom förlovade sig och har barn ihop idag. När jag ser på dom idag inser jag att han faktiskt var en riktig förlorare. Han är idag 24 år, saknar körkort och jobb, bor i fristad med tjejen som hoppade av gymnasiet för att föda hans barn. Tack Gode Gud att det inte blev jag.

Det var historien om den gången jag var kär.

När jag sitter och pratar med min kompis (vi kallar henne P här) som är 30 år så säger hon: Jag har aldrig varit kär, den dagen jag blir det tänker jag fira med champagne. Det får mig att undra, var jag verkligen kär? Om P inte lyckats på 30 år, hur skulle då jag lyckats redan när jag var 15? Var jag verkligen kär?

Vad är kriterierna för att få säga att man varit kär?

Om P är 30 år och aldrig varit kär, hur stor är då chansen att hon någon dag blir det?
Hur vet hon när hon blir det?


Kan det finnas människor som faktiskt inte är kababla att bli kära för att dom är så fruktansvärt rädda för att bli brända så dom inte vågar ge allt? För jag tror det är så, du måste ge allt och verkligen blotta dig själv för att bli kär, det händer att du blir sårad. Men ligg då för helvete i två dagar och gråt, lyssna sönder en låt och sitt varje natt i ett fönster och titta ett par månader då. Jag lovar att det är värt det.

P, jag önskar dig lycka till.