För er som inte läst tidigare publiceringar: Jag är olyckligt kär och totalt övergiven. Patetisk också.

Har gått och sjungit på Amy Winehouse i några dagar, det har på något sätt fått mig att känns mig bättre. Japp, jag är bitter och eländig… Om du har möjlighet, lyssna på Me & Mr Jones med Amy. Känn min ilska och se mig som en slags Bridget Jones i hennes värsta framställning.

Att vara nykär och olyckligt kär har faktiskt en hel del gemensamt, jag tänker utan tvekan på min olyckliga kärlek lika mycket som man tänker på sin älskade när man är kär. Jag kan sitta vid mitt köksbord varje morgon och titta ut över kungsleden och undra om han kör förbi. Varje natt när jag kommer hem från jobbet tänder jag mina nya fina lampor i fönsterna så att han kanske ser att det lyser när han åker förbi och ägnar mig en liten tanke. Men å andra sidan skiter väl han i om jag är hemma eller vart fan jag håller hus. Det värsta och bästa jag vet är att se honom. Jag blir lite lycklig av att titta på honom men på samma gång dubbelt så olycklig en vecka framöver.

En vän till mig råkar träna på samma gym som denna gudomlige idiot, han har lovar att råka tappa en vikt på foten på honom när han går förbi någon dag. Detta får mig att känns mig lite bättre till mods. Han har ju trots allt förvandlat mig till ett olyckligt besatt monster.

Nu när jag skriver detta är klockan 05.36 på morgonen och det är dags att krypa ner under täcket och ligga och lyssna på bilarna som kör förbi utanför och för mig själv undra om det är han.

Planen för idag är att gå upp vid 14.45 och gå ut på långpromenad för att trimma kroppen lite så han kanske fortfarande tycker att jag är lite vacker ändå. Det skulle ju ändå kännas lite skönt.