Om någon frågar min dotter vad hon tycker är roligast, så brukar hon ibland berätta om när hon och jag dansade i regnet. Det var ett sådant där väldigt sommarregn då himlen öppnade sig och regnet hällde ner som ur en bråddjup tunna. Gatorna blev snabbt folktomma och lekparken öde.
Jag frågade henne om hon ville gå ut. Hon tittade på mig med stora ögon och sade lyckligt "Ja, får vi det?!!!". Vi sprang ut och blev dyblöta på några sekunder. Vi duschade under stuprören, dansade och simmade i de grunda sjöarna som bildats i gathörnen och sprangs längs de strida strömmarna på gatan och tävlade med båtar av pinnar. Vi var helt ensamma och det kändes som om tiden stod stilla.
Plötsligt hördes ett skratt. Vi tittade upp och såg en äldre herre vinka glatt åt oss från en balkong och skaka roat på huvudet. Det vi gjorde väckte något inom honom. Han tyckte vi var tokiga - och han gillade det.
För mig är denna stund en ständig påminnelse om att vara närvarande och lite tokig ibland.