En själslig dubbelgångare har nog vi alla

det är mest nog bara en fråga att hitta den eller sej den.

Om man nu kunde titta rakt in i solen utan att kisa så kanske nåt själsligt

uppenbarar sej i hjärnan,för det vackra att ha en dubbelgångare

är jo att man kan göra så mycket annat på samma gång

fast på två olika håll.

Men tur är väl det att det mest är synvillor i iris o inget genetiskt planerat.

Men tänk va bra om man kunde titta in i solen utan bestående men

vilka saker man kunde sej långt in och långt bakom solens

brinnande hetta, där är kanske nåt alldeles ljuvligt att vila ögonen på

som guldletarna för i Klondike när dom hittade den guldglimade stenen

och blev alldeles rusiga av,till att jämföras med drycken wiskey

som drev dom till vannsinnes färder i att utforska världen

som låg öppen framför skorna