Jag är svag.

Har du liksom jag noterat att du som är man.
Inte längre är så hård känner nu ibland en tår.
Förr då jag med större hårdhet mina segrar vann.
Nu jag lämnar mera vemod där jag vägen går.

Alltid skulle du som grabb, vara uti käften snabb.
Aldrig visa dig nåt´ svag, för då blev det obehag.
Rakt i magen ett hårt slag.
Aldrig vara som en tjej, det var bara passa sig.
Var du inte hård och tuff, åkte du på taskig knuff.
Sedan blev det genast gruff.

Tänka sig bli ack så skör, oh så mild.
Om man jämför då och nu är det inte samma bild.
Fick aldrig nånsin visa feghet och på det va´ svag
Var aldrig någon tvekan att det var vår enda lag.

Livrädd var man för att visa någon enda liten brist.
Vilken fasa att få vara den som kommer allra sist.
Att få stå där med sin smälek och bli hånad av en mobb
Hålla tårarna tillbaka, ja det var ett slitigt jobb.

Vad som hänt det vet jag ej, men min hud är tunn att ha.
När jag nu mot sextio gå, är det svårt att allt förstå.
Men jag hörde nån´ som sade, att hormoner kan det va´ .
Och det duger bra som svar, slipper nån´ att förebrå.