Ibland hör jag ett skrik,
vibrationer som skälver
av dödsångest och panik,
ett gudsförgätet läte
som inte ens Eko vågar härma.

Jag grips av fasan
att det min lillasyster kunnat vara,
en klo om mitt hjärta,
en egg mot min strupe.
min hals i en snara.


Det visar sig alltid att det varit
ett tyst skrik i mitt kaotiska inre,

men vem tillhör ljudet?

Vem av mina Jag är det som vill ut?


Min perforerade själ
dreneras på sitt livsdugliga blod,
och ut letar sig mitt innersta;

jagad av något frustande,
flyende från något rått och svart,
sökandes efter den utlagda tråden

känns labyrinten lång

och tiden kort



men

kanske är det enklare

att bara blunda

och glömma allt lika fort?