Ibland jag undrar över doktorns svar.
”Kanske du möjligtvis har,
på intet sätt alls extrem
men någon form av nervproblem.”

”Jaså, är man psykiskt sjuk
om man ej sin arm kan ta i bruk?”
”Nej, det måste vara något annat
som hos mig nu stannat.”

Att be om svar ifrån de lärde
när du tydligt kände nåt´ som tärde.
Att ej få vara den man tror på
att ingen mig förstod då.

Tiden gick men läkte ej mitt sår
jag tillbaks till doktorn går.
”Okay!” sade han. ”Du på röntgen fara
så får väl dom på dina tankar svara.

Jag var nervös den dagen
måste ta mig hårt i kragen.
Hade svårt att håll mig helt lugn
skulle in i någon slags kremeringsugn.

Spändes fast, mitt huvud hårt fixerat.
”Rör dig inte”! sa dom irriterat.
Åker in, sedan fotograferad,
Hela skallen är nu registrerad.

”Hittar ej nåt´ fel i huvet´ ditt,
här så har du svart på vitt”.
”Åk nu hem och ta det lugnt”
sade doktorn och lade orden tungt.

Jag drog mig då till minnes
en broschyr som på apoteket finnes.
Flera av symptomen stämde
jag nu för detta doktorn nämnde.

”Okay, för att inte göra någon miss
till neurolog du får remiss”.
”Men jag tror inte du har nåt’ fel”,
sade doktorn något stel.

Så kom då dagen då jag fick min dom,
jag kände mig så jäkla tom.
Att jag som endast fyllda fyrtioett
fått Parkinson var inte lätt.