...
Bojan skaver, andan i halsen. Skogen är snårig, river mina armar och ben. Strålkastarljuset flackar bakom mig. Hundars skall. Hon söker mig. Hon håller hundarnas koppel. Jag står anklagad för brott jag inte begått. Mord i tanken, inbrott i ett uppbrott, hjärtstöld, förfalskning fast allt jag skrev var sant. Dömd till ett liv i exil, från en vardag jag glömde att jag hade.

Hundarna har nu släppts fria. Likt gevärskulor far de genom natten. Skallen är som svärmar av kalla kårar. Blodet börjar nu avslöja mig.
När så käkarna sjunker in i mitt kött ber jag endast för ett snabbt slut. Men nådastöten kommer aldrig. Jag ser hur hundarna ryggar undan. Så står hon där och ser ner i mina ögon och hennes glöder med en skrämmande lyster. Jag läser hämnd i dem. Hon drar sakta fram en revolver och riktar pipan mot mitt bröst, hon ler. Hanen dras bakåt av ett blekt finger.

Hon säger: Du var allt, du var mitt allt.

Jag rycker till och rummet känns isande kallt. Kallsvettig vänder jag mig och där ligger hon leende. Hon sover likt ett barn men en underlig min spelar över hennes ansikte.

Jag viskar: Du är allt, du är mitt allt.

I sömnen kramar hon min hand, hårt. Jag ler.