Jag räds smärtan.
Har alltid gjort,
kommer alltid att göra.
Men aldrig erkänt.

Haft min styrka i att trotsa
smärtan,
inte böja mig.

Men faktum är – jag är rädd.

Ser ner på mig själv.
-Ynkrygg där!

-Minns att du aldrig är mer
än ditt motstånd mot smärtan.
Ger du efter
utplånas du.

Föraktet
och den okuvliga viljan
är allt du har.

Men jag är rädd.

Fruktar smärtan
innan slutet.

När tankar och känslor inte längre
kläs i ord,
när signalerna ut har upphört.
Smärtan instängd
i min kropp, mina sinnen.
När tankarna inte
längre har en innebörd.
Allt som återstår
är ett hjärta
som ännu
slår – och smärtan.
Oformulerad
men verklig.

-Hur överlever jag då
tills jag dör?
Det är det jag räds.

Även du Jag
kommer överge mig till sist.

Efter långt och hårt regemente
lämnar du mig slutligen
åt mig själv. Nej,
åt smärtan.

Endast smärtan fäller
dig från din
upphöjda piedestal.

-Hur överlever jag då
tills jag dör?
Det är det jag räds.