alla vet vem en hora är få känner hennes inre
glömd förvandlad till en varelse med särade ben
inget hopp , så hårda ögon, inget ljus
i hennes väg högar av lystna ensamma
torskar, knark sprit inga klängrosor
torsken vill vara horans baby
hos henne gråter han så ömkligt

spelade känslor tillverkade i ensamheten
bakom horans leende hon skakar av sig föraktet
som en oäkting hon sparar för sin längtan
att få nya vingar flyga över muren i återvändsgränden
lämna slem och smuts slippa stön och förnedring
hat och våld

hon byter skepnad nu hon lever som
en ängel hon får kärlek isin dröm hon
hjälper svaga alla älskar hennes ljuva
väsen hon vet spegelbilden hur alla masker
såg ,nu gömda men inom henne aldrig glömda.