jag drevs framåt
vidare
med uppmuntrande tillrop
peppades att orka
orka och chansa
våga ännu mer

jag som var så duktig!
klart jag kunde och skulle!

fortsätt - bara fortsätt, du kan
om någon klarar det så är det du
- Vi litar på dig!

och jag gick
vidare, framåt, före
lydigt och snällt

varför?

när jag var ytterst på klippan
så brast den
spetsen brast
marken försvann under mina fötter
jag föll

jag hade gjort allt det jag skulle
uppfyllt alla förväntningar
plikttroget
snällt och lydigt
vågat och chansat
bevisat mitt mod och min styrka

och jag föll

jag skrek på hjälp
skrek och skrek
ropade på alla dem
som hade manat mig att gå
att fortsätta, fortsätta, fortsätta...

i fallet hann mina händer klösa sig blodiga
naglarna revs av mot skrovliga klippväggen

jag fann till sist
en liten bräcklig kvist
som jag grep tag i
som en drunknande förtvivlat klamrar sig fast
vid ett halvstrå

i den kvisten håller jag ännu fast
och tårna har funnit en liten spricka att söka stöd i

fallet avbröts innan jag helt nådde botten
och krossades
fullständigt

men jag kommer ingenstans
kan inte ta mig uppåt
och vill inte ge upp och fortsätta falla neråt

jag kommer inte vidare
inte på egen hand
inte utan hjälp

ensam hänger jag kvar halvvägs ner under klippan
sårad, hungrig och törstig

vilka vill bilda kedja
för att med utsträckta händer
hjälpa mig upp
igen?