De båda flickorna stirrade förskräckt på bedragarna.

- ”Hur kunde ni?” Skrek Amanda som grät floder.

- ”Det var för er skull”, viskade hon ömt.

Alice torkade bort tårarna ur ansiktet. Hon kände sig både förvirrad och arg på samma gång, saknaden hon tidigare hade känt var utbytt till ett växande hat.

De skulle få ångra det här, det visste hon.

Hon hade blivit totalt blåst, de jävlarna hade spelat ett spel med hennes känslor, och nu skulle de få smaka på dem.

Det var för fem år sedan som det tragiska inträffade.

Alice var bara tio år gammal, en självständig och söt liten flicka.

Hon brukade varje dag hon kom hem från skolan gå raka vägen till köket, göra sig en smörgås, blanda lite juice i ett glas, och läsa dagstidningen som pappa brukade glömma kvar på en av stolarna i köket. Hennes morfar brukade alltid skratta åt henne när han besökte dem på helgerna, han tyckte att hon var så klok, och hon kunde minnas hans leende när han dök upp vid ytterdörren på lördag morgon, med en liten godispåse till henne.

Alice storasyster bodde inte hemma längre, hon var ju tillräckligt gammal för att få handa på bolaget, men ibland kunde även hennes ansikte dyka upp. Alice brukade bara träffa sin syster ibland, och då var hon oftast nedstämd, hade spår av tårar i ansiktet, och hade just blivit lämnad av sin kille. ”Det svinet”, brukade hon buttert säga där hon satt i vardagsrumssoffan.

Den här gången hade Amanda dykt upp en kylig vintereftermiddag. Alice hade just kommit hem från skolan och hade inte hunnit äta sin smörgås före dörrklockan började ringa frenetiskt. Amanda stod bredvid morfar på andra sidan dörren.

- Men kom in då! Hade hon utropat. Det kom en vindpust som svepte med sig all snö in.

- Alice, började Amanda, det har hänt något fruktansvärt.

Alice tittade på morfar, han log inte den här gången. Amanda tittade ner på sina bruna kängor och en tår föll ner och landade på en av tåspetsarna. Morfars ögon var röda och hans svarta rock var tätt åtdragen runt honom.

De steg in i huset, tog av sig skorna och satte sig i köket. Amanda satt och grät och Alice gjorde sitt bästa för att lyssna till morfars vänliga och djupa röst.

Han förklarade för henne att allt skulle bli bra, men att det skulle bli jobbigt en tid framöver.

Alice och Amandas föräldrar hade kört av vägen. Det var snöstorm ute och de skulle hem från jobbet. Deras Volvo hade inte klarat av den hala vägbanan, och båda föräldrarna hade blivit krossade när de for rätt in i bergväggen. De hade dött omedelbart, utan att känna smärta, hade polisen som ringde för två timmar sedan meddelat.

Alice skulle aldrig glömma den där dagen. De tre grät ikapp, tittade på gamla kort, åt chips som morfar hade köpt, och var uppe hela natten tills de grät sig till sömns.

Två dagar senare flyttade Alice in hos Amanda. Morfar skulle få ordna med en minnesgudstjänst och fylla i papper, se till att huset kunde säljas och att Alice framtid kunde vara säkrad. Han tog på sig väldigt mycket jobb, kanske för att slippa tänka så mycket på sin älskade dotter, men när han sov så kunde han vakna av att han skrek högt.

Tre veckor efter den hemska incidenten träffades Alice, Amanda och Morfadern i den vackra kyrkan för att be för sina föräldrars själar. Prästen var väldigt rar och grät i slutet av gudstjänsten. En minnessten restes på kyrkogården. Morfadern var där varje dag och putsade bort snön som hade lagt sig till ro på den. Han brukade läsa texten på stenen för sig själv när han var där. Mumlandes brukade han upprepa orden; Vi älskar er fortfarande, vår kära mamma, pappa, dotter och styvson. Vila i Frid.

Livet flöt på som vanligt. Amanda tog hem killar, Alice brukade höra hur dem älskade med varandra på kvällarna, och hur de bråkade med varandra på morgonen. Amanda han avverka fler pojkar än vad det fanns timmar till. Alice började återigen i skolan. Fullt upptagen med att göra läxor, spärrade Alice in sig i en egen värld. Morfadern började bara hälsa på, på helgerna igen. Amanda jobbade och varje torsdag på eftermiddagen brukade hon ta med sig sin lillasyster till mataffären. De hade ingen bil så de fick gå. Minnen började glömmas och systrarna grät inte varje kväll längre. De hade kommit över det hela. Över.

Det var vad det var. Det var äntligen över.

Fyra år gick. Alice hade börjat högstadiet. Hon kämpade på och det gick ganska bra i skolan.

Ibland kunde hennes humörsvängningar drabba oskyldiga, och Amanda var tvungen att träffa några lärare ett antal gånger. Men systrarna höll fortfarande ihop. Morfadern åkte utomlands en månad och skickade e-post varje dag. Det var när Amanda läste ett av morfaderns brev som systrarnas värld återigen slets upp med rötterna.

Han skrev att han tänkte stanna kvar i Thailand, mormodern som för många år sedan hade flyttat dit med en annan man hade blivit förälskad i morfadern på nytt, och han hade aldrig riktigt släppt henne heller. Eftersom morfadern inte hade någon annan, systrarna hade ju varandra, så valde han att flytta dit och de skulle gifta om sig.

Systrarna skulle få klara sig själva. Amanda fick ta all övertid hon kunde för att ensam försörja sig och sin lillasyster. Alice började träffa killar hon också, men efter att ha haft lika stora framgångar på den fronten som sin syster gav hon upp och började drömma om en framtid. Hon ville lyckas här i livet, trots alla motgångar.

En dag när Alice kom hem från skolan satt Amanda och pratade i telefonen. Hon lät upprörd.

Efter att ha lagt på luren talade hon om för sin syster att morfadern ville att de skulle träffa honom. Det var en månad kvar i skolan, sedan skulle det vara sommarlov. Mormodern som de inte hade träffat på flera år ville också träffa dem, hon saknade dem, hade morfadern sagt. Det var därför Amanda lät så upprörd, mormodern hade inte brytt sig i fler år men ville nu träffa systrarna. Alice kunde inte förstå varför men Amanda sade att hon hade sagt något som Amanda var förbryllad över. Mormodern hade påstått att systrarnas föräldrar levde.

För tre månader sedan ringde morfadern igen. Det var en mörk höstkväll, och han lät upphetsad. Han försökte förklara att flickorna skulle göra sig förberedda på att han kom hem.

Han skulle dyka upp en vecka senare. Han hade en stor nyhet att berätta.

Så en vecka senare dök deras älskade morfar upp. De kramades i hallen i minst en halvtimme innan han gick och hämtade sina väskor ute i bilen.

Han hade en översakning, sade han.

Han fumlade med någonting i den största resväskan, och lyckades till slut slita fram en plånbok. Han öppnade den. Tystnaden som spred sig i rummet gjorde ont.

Flickorna stirrade förskräckt på plånboken. Inuti låg en lapp, med en adress i Thailand.

- Den här adressen har jag letat efter i 8 månader, sade han.

- Vart leder den, viskade Amanda nästan ohörbart.

Morfadern grävde i sedelfacket i plånboken och fick fram några bilder.

Den ena bilden var på ett vackert, stort hus.

- Adressen leder hit, talade han om, nu med en röst som påminde om den gamla snälla morfaderns röst från tiden då systrarna var små.

Morfadern visade den andra bilden. På den fanns ett kort på en bil, en Volvo.

- När jag såg den här bilen först tänkte jag, vad ovanligt med en så fin Volvo här i thailand, förklarade morfadern.

- Det där var vår bil! Utropade Alice.

Morfadern förklarade att han hade tagit den här bilden när han insåg att det var familjens gamla bil. Sedan förklarade han att polisen hade sagt att bilen skrotades. Hur kunde då samma bil stå där, vid en stor villa i Thailand. Sedan plockade han fram den tredje bilden.

- Berätta vad du ser, viskade han uppmanade till Amanda.

- Det är ett barn, en liten pojke på kanske 2 år. Han är vit.

- Vem är han lik, undrade morfadern.

- Pappa! Utbrast Alice.

Två månader senare fick systrarna ett brev från morfadern, som återigen befann sig i Thailand. Han skrev att han nu var nära sanningen. Sedan hörde inte flickorna från honom något mer.

Nu är det två timmar sedan det ringde på dörren.

Amanda hade stått i köket och diskat, Alice hade gjort sina läxor på övervåningen.

Det snöade, som den där kalla dagen för fem år sedan när Amanda och morfadern hade stått sida vid sida, snyftandes, utanför familjens gamla hem.

Amanda såg morfaderns bil i fönstret, så hon torkade händerna, lade glaset på hyllan och gick för att öppna dörren. På utsidan tittade ett ansikte, färgat av flera år av sol, tillbaka på henne. Det var hennes Mamma. Hjärtat i Amandas bröst pumpade hårdare och hårdare, hennes fötter frös fast på platsen där hon stod. Morfadern blickade fram bakom axeln på Eva.

Det var tyst i en minut. Båda kvinnorna stirrade på varandra, ovetande om vilka tankar som snurrade runt i deras huvuden. Morfadern bröt tystnaden.

”Amanda, du har fått en lillebror!”

Alice kom nu nedspringande från trappan, hon hade ju hört dörrklockan ringa.

Amanda grät. Barndomsminnen blixtrade till i huvudet på henne. Hon och mamma gungandes i lekparken. Mamma som kramar om henne efter att hon hade slagit sig på cykeln. Mamma och pappa som, kyssandes henne på pannan, leder henne hem från doktorn…

”Vad i helvete är det här!” Skrek hon rätt i ansiktet på henne.

Mamman verkade oberörd.

Alice fick nu se ansiktet på den kvinna som hon trodde hade varit död i fem år.

Hon tvärstannade bakom Amanda.

De båda flickorna stirrade förskräckt på bedragarna.

- Hur kunde ni? Skrek Amanda som grät floder.

- Det var för er skull, viskade hon ömt.

- Hur fan skulle de kunna vara för vår skull?

- Vi ville trygga er framtid, tårarna började rinna ner för moderns ansikte.

Modern började förklara att hon och pappan hade gjort hemska saker, de hade förskingrat pengar på sitt jobb, där modern var revisor fadern VD. De hade skattefifflat, smugglat undan någon miljon till ett konto utomlands, köpt ett hus i Thailand. Sedan började företagets ledning att undersöka vad som egentligen skedde bakom ryggen på dem.

Pappan fick reda på det och han och mamman började fundera ut en plan.

- Vi ville att ni inte skulle kunna berätta för någon vad som hade hänt, snyftade modern.

- Men hur kunde ni säga att ni hade dött? Alice var förbannad.

- Vi tänkte berätta det när isen lagt sig, så att vi kunde flytta till Thailand tillsammans.

Alice bröt sig ut mellan sin mamma och morfadern, sprang iväg, ut i natten.

Amanda gick in. Eva följde efter. Amanda undrade vart pappan var. Eva förklarade att han just nu förberedde för flytten till Thailand, Amanda skulle få ett egen hus, Alice skulle få flytta hem igen.

- Hur länge har du vetat om det här? Amanda vände sig till morfadern.

- Jag har alltid haft mina misstankar, men i någon månad nu.

- Varför har du inte sagt något? Amanda sjönk ihop på stolen.

- Jag kunde inte, polisen har misstänkt något.

Någon timme senare, efter att Eva och Amanda hade rett ut det mesta, gråtandes ikapp, slogs dörren upp. Alice kom in. Hon hade tårar i ögonen, men hennes alltid så beslutsamma min var återigen påklädd. Hon gick raka vägen fram till sin älskade mamma, och sköt henne i huvudet.