Vissa dagar hade han en känsla av att ingen omkring honom förstod, att han hamnat fel och egentligen borde vara någonannanstans. I en annan del av universum, men människor som brydde sig om honom. I dag var en sådan dag och han kände verkligen hur alla som gick på bussen hatade honom, och han dem. Vad gjorde han här egentligen. Körandes en buss från hållplats till hållplats, dag ut och dag in. Var det så här han hade tänkt sig livet? Så helsike heller.
Solen stekte och bländade honom i ansiktet. Det var en varm dag och svetten rann. Han vred på bussens lufkonditionering till max och njöt av att se sina passagerare sitta och huttra i sina lätta sommarkläder. Skadeglädje är den enda sanna glädjen tänkte han och den molande känslan av hopplöshet makade sig lite längre bort från hans vetande, och när han lämnade storstaden bakom sig och körde ut över öppna vidder, gav han faktiskt fanken i vem han var och vad han kände och tillät sig själv att vara riktigt jävla ögonblickslycklig. Ända tills damen med den fula hunden stapplade fram och förargat väste att han visst hade glömt hennnes hållplats. Då var
mummel mummel och ursäkta och ojdå och förlåt men då får du nog gå av här och känslan att hur man än försökte så var man ändå hopplös kom rusande tillbaka och spred sig som en besk smak sprider sig i munnen och han tänkte att fan var det så här jag Ville ha mitt liv? Och tanten med den fula hunden stapplar förargat ut från bussen två hållplatser för långt fram. Hon var trött. hennes kropp var inte gjord för sånt här och hunden var gammal och hon tänkte inte fan, för sånt var hon inte uppfostrad till, men något med liknande betydelse, för livet är fanimej inte lätt när man vet att det snart är över och när barnen bara hälsar på för att de borde och kärleken är död och banrbarnen bara.
(yeah you know the rest)
och åter flaxar svaret på livets kanske enda fråga alldeles för nära för att man ska kunna få tag på det. För nära utom räckhåll.