Ditt ansikte är så stilla, men gammalt på något sätt. En skugga ligger vilosamt på ena sidan av ditt ansikte, och allting som jag tror att jag vet är återigen ofullständigt. Dina texter lämnade mycket åt fantasin, och nu när jag ser dig ligga här framför mig försvinner alla bokstäver, alla ord, som om de inte vore för mänskligheten. \"Det vackra går aldrig att fånga!\", sade du. \"Aldrig!\"

Jag sätter mig ner och betraktar din kropp. Så olik min, men ändå inte. Du tappade tron mot slutet. På det vackra. Och på orden. Det var som om din mun blev igensydd, dina improvisationer försvann och lämnade oss tomhänta. Flera gånger försökte jag förgäves lirka ur dig det vackra, men det var meningslöst. Du tittade bara upp på mig, med en blick av sorgsen hjälplöshet. Men jag log tillbaka, och blicken förändrades efter hand till ett lamt försök till ett leende.

Och nu ler du igen, men ett gåtfullt leende. Du reser dig upp från din bädd, din sista. Du visar åt mig att följa med, och när vi så når fram till vårt hem sätter du dig ner i din gungstol, tar av dig dina skor, lutar dig tillbaka och gungar, sakta, sakta. Jag går in till mig, ser mig i spegeln och skymtar dina ansiktsdrag. Du andas försiktigt på spegelytan, och med orden som aldrig räcker till skriver du: \"Nu är det din tur!\", i snabbt försvinnande immskrift. \"Jag vet!\", tänker jag tyst för mig själv. \"Du har lärt mig det nu!\"