Jag kommer hem, det är sent men jag ser att det fortfarande lyser. Mamma måste vara vaken. Jag öppnar dörren och i samma stund hör jag ett pistolskott. Reflexmässigt slänger jag mig på golvet och drar med händerna över kroppen, inget blod och ingen smärta. Jag hör hur någon gråter och går försiktigt mot det hulkande ljudet.
Mitt på golvet sitter mamma och gråter. I handen har hon en gammal revolver. Min blick vandrar vidare till fåtöljen i hörnet, där en man sitter blodig. Mamma dödade precis mannen. Jag drar försiktigt upp henne från golvet och kramar om henne. Hon gråter så att hela hon skakar. Jag leder varsamt in henne i köket och placerar henne vid bordet. Jag stryker med mina fingrar över hennes kind och låter all hennes gråt komma precis som den vill. Tårarna forsar ner på den lilla broderade duken. Hela tiden viskar jag lugnande små ord i hennes öra, trots att jag helst av allt vill gråta ut i hennes famn.
När hon lugnat sig börjar hon berätta. Mannen i vardagsrummet, är en man som min far var skyldig en stor summa pengar. Men eftersom min far är död, så kom mannen och hotade min mamma. Om hon inte betalade skulle mannen kapa ett finger på mig åt gången, tills mamma hade hostat upp pengarna åt honom. Mamma hade inte sett någon annan utväg än att skjuta mannen.
Jag går tillbaka till den döde mannen. Han är klädd i fina, dyra kläder, har bakåtslickat hår och en stor röd fläck av blod på bröstet. Han ser död ut men jag vill vara säker. Därför går jag fram, tar hans kalla hand och drar upp ärmen. Men jag hejdar mig. På hans underarm ser jag en tatuering som föreställer en örn. Jag känner genast igen den, det är maffians kännetecken. Mitt liv har bara börjat och nu måste jag kasta det åt sidan. För att rädda den jag älskar mest.
Jag börjar röja, alla spåren måste bort. Jag ser i ögonvrån hur mamma sitter apatisk i köket. Jag placerar ut mina egna fingeravtryck på revolvern, rullar in den döde mannen i en gammal matta och dumpar honom i en gränd. Efter några timmar finns det inga blodspår kvar i huset, inget kan binda oss till mordet mer än vapnet. Allt verkar som vanligt. Men jag har packat en ryggsäck. Jag sätter mig mittemot mamma, tar hennes hand och förklarar för henne vad jag måste göra. För första gången på flera timmar får hennes sorgsna ögon och kropp äntligen liv igen. Hon kramar min hand hårt när jag reser mig, en tår slingrar sig sakta ner för hennes kind. Fan! Jag sliter loss handen ur hennes grepp, måste gå nu innan modet sviker mig. Jag skyndar mig fram till ytterdörren men där stannar jag till.
– Om jag inte är tillbaka den här tiden imorgon. Fortsätt då, fortsätt som om ingenting betyder något, säger jag och hör orden studsa mot väggarna. Sedan lämnar jag mamma och huset bakom mig.
Jag går på den smala grusvägen som slingrar sig mot staden. Jag börjar skymta solen som är på väg upp bakom kullarna. Jag känner mig helt utmattad, ingen sömn på hela natten. Jag känner med handen på gräset. Det är inte så blött, så jag bestämmer mig för att lägga mig ner och vila en stund.
För sent, jag vaknar med bakbundna händer och en hemsk huvudvärk. Mina ögonlock känns som bly klumpar, men jag öppnar ögonen ändå. Jag sitter på en stol i ett litet, mörkt rum. Det är fuktigt och luktar fränt. En rysning av obehag sprider sig snabbt längs ryggraden. Jag hör en dörr som öppnas, min kropp börjar skaka okontrollerat, fotsteg som kommer närmare. ”Jag vill inte dö!” hinner jag tänka innan allting blir svart…

Jag vaknade upp ur mina tankar, nästa låt på skivan hade redan börjat dåna ur högtalarna. Ett stort leende spred sig genom mig. Trots att storyn var hemsk så var det någonting fint som fanns där. Att offra allt för dem som man älskar, är budskapet som jag bär med mig i hjärtat. Från den där första gången som jag hörde låten. Då fick jag rysningar av den och det får jag än idag. Lösenordet till världens mest underbara känsla: Bohemian Rhapsody!