Vi rörde oss närmare än bara nära,
glödande och drömmande,
och tyget rasade brinnande mot elden.
Sanden föll genom timglaset och gnistrande
blixtar av ljus yrde genom luften
när skratten dånade som åska mot gryningen.

Det stod en kvinna vid havet
och vinden fick hennes hår att sväva.
Hon stod där tyst och lyssnade,
hur vågorna störtade mot klipporna,
hur havet stormade
och flagor av ljus föll för hennes fötter.

Det blixtrade till som av stjärnor,
och gryningen tändes över havet,
dagen föddes långsamt mellan vågorna.

Och vi somnade, förlorade,
när vinden tog tag i det brinnande tyget
och bar det svävade ut
över havet.