Fotspåren jag en gång följde upphörde halvvägs genom livet.
Bakom mig hade stigen vuxit igen men genom grenverket kunde jag skönja vägen jag kommit och jag såg flera platser jag kände igen väl. Där låg sommarloven från barndomen, alla husdjur som kommit och gått genom åren och där såg jag mina älskade skymta förbi då och då. Jag fylldes av vemod och en stark längtan till allt som varit men insåg att jag var tvungen att lämna allt detta bakom mig och göra min egen stig att vandra, längs min färd mot okända
mål. Framför mig låg bara otrampad mark full av ett till synes ogenomträngligt snår som inte erbjöd någon framkomst.
Av min vilja smidde jag ett svärd att hugga mig fram med men stålet var dåligt och eggen slö så min färd mot nya mål stannade av. Omringad och utan att kunna vända blev jag så fast i denna glänta och såg hur växtligheten växte sig allt närmare i snabbare takt än jag kunde avverka med mitt trubbiga svärd när så plötsligt stålet i min hand blev glödande. Förvånad över att jag inte brände mig började jag hugga mig fram genom tidens snåriga urskog och för varje slag märkte jag hur eggen blev allt skarpare och skarpare.

Som jag högg mig fram genom skogen märkte jag plötsligt att växtligheten glesnade något och jag tvingades inte längre att arbeta lika hårt för att hugga mig fram. Hoppfullt sökte jag med blicken framför mig och såg till min glädje ett flertal öppningar som skymtade bland grenarna. Jag hade nu flera vägar att välja mellan men vilken var den rätta för mig tänkte jag. Jag visste inom mig att där endast fanns en väg för mig och när jag väl valt den skulle de andra försvinna. Det var ett svårt val. Mycket svårare än jag kunde tänka mig eftersom vissa syntes enklare än andra. Jag tänkte mig för länge och väl innan jag bestämde mig för en öppning som inte var den lättaste att nå men inte heller den svåraste.

Just nu befinner jag mig vid början av denna stig.

© Boa Berg
2007-07-20
06:31