i gurkornas stad
även kallad Västerås
ligger jag i vasaparken
och filosofierar under ett träd

jag känner mig som ett stearinljus
som brinner vid båda ändarna

för ikväll är jag nog inlåst i mitt huvud
där ingen annan kommer in
och ingen verkar förstå
att i mitt vardagliga ingenting
så betyder kärleken allting

jag vandrar förbi konst museumet
där jag måste lätta på trycket
i en utav de där två buskarna som dekorerar ingången
precis som jag gjort på fyllan så många gånger förr

den vänstra
- alltid den vänstra
den verkar behöva lite extra bevattning

ställer mig sedan en stund lutandes över svartån
där en kylig vind fångar mitt hår
skickar rysningar längs ryggraden
och jag känner mig naken fast med kläderna på

börjar vandringen hemåt via Stora Gatan
den gatan känns lika ödslig som mitt hjärta
många tankar hinner fara omkring i mitt huvud
innan jag når korsningen på Pilgatan

tänk så många gator det finns i en stad
jag skulle nog kunna placera ett brustet hjärta på varje gata
under min pilgrimsresa hem

- nej!

varför ska jag gå hem?
för en pilgrimsresa
är ju en resa till en helig plats

så jag tror jag tar en omväg hem idag
vandra på nya gator letandes efter min oas
i hopp om att jag kanske finner min heliga plats
- i famnen på en underbar kvinna

som är lika ensam och kärleksfull som jag
här där jag går
i gurkornas stad