Vaknar upp till en ny dag. Egentligen en bra morgon, kaffe, lugn och ro. Men svårmodet hänger ändå dovt över axlarna. Rör det känslospann som sträcker sig mellan förälskelse och misstro på möjligheten att bli älskad. Till råga på allt strular datoreländet. Hittar inte manualen. Lyckas lösa det till slut och får skrivet det jag föresatt mig.

Bestämmer mig för att den här dagen måste få sig en skjuts i rätt riktning. Ringer ett samtal. Du kan väl komma ut till stugan på lite kaffe. Får se. Hör av mig. Åker till trädgården och köper koskit. Gör en lov bland växterna och finner en Klätterhortensia. Ja, det är rätt dag idag. Idag ska jag köpa en Klätterhortensia. Bär den ordentliga krukan mellan båda händerna. Det ger en känsla av rikedom. Här vänder dagen.

Går lös på jordgubbsplantor och ogräs och sprider dynga. Telefonen ringer. Jasså han kommer i alla fall, jag som tvivlat. Du kommer. Roligt att se dig, jag blir glad. Vilka förväntningar har du? Agendan för våra möten brukar ha stående punkter. Men det är inte vad jag vill idag. Inte heller du, jag anar. Det är förresten länge sedan nu. Vi börjar prata. Vi pratar bra tillsammans. du och jag. Som aldrig ska bli vi på det sättet. Men som inte heller kan vara vi på det sätt vi varit hittills.

Återvändsgränden tycks vara nådd. Fast in mellan träden sträcker sig nya stigar. Vi måste ta ut kursen, bestämma väg. Antingen fara tillbaka den väg vi kom och sedan skiljas åt. Eller lämna vårt gamla färdsätt och bege oss in på stigen mellan träden. På en stig där sällskapet är det viktigaste, och målet avgörs av vad som väntar efter nästa krök. Kanske når vi i sinom tid en öppen glänta där vi ostört kan slå oss ner och njuta av varandra. Kanske blir kvällen kall och vi behöver varandras värme.