Nattkristaller började bildas
på fönstret mot det okända,
vintergatan var tydligare än någonsin
och sommarfrosten seglade sävligt i luften.

Jag gick ut i det levande mörkret
och lyssnade till tystnaden i rymdens röst.
Den försökte förmedla utan ord,
att bladen i allas vår almanacka
börjar ta slut.

Sets skapelse sommarnatten
svepte likt en vit vind,
vars väldiga vålnad
kändes mäktigare
än någonsin.

Samtidigt som den svarta himlen
såg tindrande ut
blev jag rädd
att den när som helst
skulle falla ner över mig.