kan ni tänka er känslan av att rätt va det är dyka ner i en okänd värld. ett ställe där man igentligen inte borde vara. alla odds att överleva står emot en. men man har ju sin lilla tub på ryggen. fyld med luft. som totalt krossar alla de oddsen som står emot en. och så har man sina fina simfötter som gör allt så mycket lättare i den okända ohemtrevliga miljön.

kan ni då tänka er hur det skulle kännas om man plötsligt fasnar i nånting?. du kommer inte där ifrån. dina simfötter kan ente rädda dig. ditt syre håller på att ta slut. paniken ökar, man kollar så smått på dykarklockan o läser.. 2 min kvar... 2 minuters motstånd mot alla odds som totalt kommer krossa dig om du inte flyr. man börjar så smått inse att man inte borde befinna sig i den okända världen. man e inte välkommen där. man kollar igen.. hotet kommer närmare. det som totalt kommer krossa dig e nu inne.. stunden är där.. du tar in ditt sista andetag. ägnar de minuterna av andan till tankar på sina nära o kära. som ente befinner sig i den världen. man tar en vacker titt på allt som finns runt dig.. mörkt o kallt.. inget kan rädda dig nu. du inser att det är slutet.. du blåser ut luften o drar in den hemska kalla mörka vätskan. och önskar att du inte gjort felet som fick dig i denna situationen. livet sipprar förbi.. plötslig blir allt tyst. allt så kusligt stilla. o mörkt. död.

mina vänner är mina finaste simfötter som hjälper mig gå mina vägar o ta mina beslut i livet. utan er skulle d ta bra mycket längre tid. min tub med syre som jag aldrig klara mig utan är du Kajsa. och min familj. världen som e så okänd och mörk. det är mitt liv. mobbningen och allt skit är oddsen som totalt kommer krossa mig om ja förlorar luft o simfötter. nu hoppas jag ni förstår hur viktiga ni är i mitt liv! tack för ni finns!!