Och han begav sig till sin plats bland drömmarna,
djupt och tryggt bland molnen,
jagad bara av snövita stjärnornas
blickar från rymdernas brinnande kyla.

Han kunde se och han längtade,
så som suddig dimma
över viskande skogstjärn,
trånande så som blödande trädets
längtan att omsluta
levande varelse med kåda.

Och hans saga var hans egen och i drömmen
log han för molnen och för månen
som speglades i ögon blåa av ungdomlig lättja.
För att andas glödde hans inre och för att minnas
kunde han föra tårarna mot tussar av snövit bomull.

Och det föll solljus över en vintermorgon.