Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ibland skriver jag bara, det här är en sån text.


frosten

frosten täcker mina ögon.
bildar vakra iskristaller över hinnan.
gör allt så vakert men samtidit så kallt, så skört.
frosten sprider sig gör min hud blek och mitt sinne iskallt.
lägger sig runt lungorna och pressar dom.
Gör det svårt att andas, nästan för svårt.
också hjärtat, frosten tar det med.
tar sig in och runt och gör det till is så skört och kallt.
sen kommer någon och kramar mig, vaggar mig, tröstar mig.
och allt smälter det blir lättare att andas.
allt slutar gnistra men jag blir mindre skör.
huden får sin färg tillbaka.
jag är inte lika vackert blek men jag lever, igen.





Fri vers av mollimo
Läst 552 gånger
Publicerad 2007-08-19 21:50



Bookmark and Share


    White as a star
En jättefin dikt :)
Beskriver verkligen en kall vinterdag, man känner känslan i texten. Sen kommer någon och värmer bort det kalla... Ett så fint slut. Jag förstår att dikten kan tolkas på ett annat sätt - inte precis det orden säger... Men jag väljer att tolka den i ord denna gång.
Mkt bra! :)
2007-09-15
  > Nästa text
< Föregående

mollimo