Dina skugghöfter hypnotiserade mig
och förde mig framför ljuset,
ditt självlysande inre
drog mig närmare.

Luften knakade
och våldet i regnet var äkta,

jag tog på mig natten
och gick efter dig,

jag kände mig som en fluga av eld,
i en korpsvart tunnel,

jag flöt likt en rännil mot
ett slutgiltigt mål.

Ditt Löfte Till Mig
visade sig dock vara lika bestående
som Dina fotavtryck på den våta asfalten

men jag vägrar
att ge upp.


Jag vill måla dina diamantögon
i galaxernas färger,

jag vill ge dig strån
med hallon och björnbär på,

jag vill smeka ditt balsamhår
och ta en rostig tång
och slita tungan ur munnen på dig
så att du aldrig kan ljuga mer,

låt oss sen somna in

till nattens vaga knastrande.