Han stod på en stol, jag stod nedanför och assisterade när han hängde upp en lampa i taket. Varför vi råkade befinna oss i den situationen hör inte hit, men så var det.
Han sträckte sig lite högre för att nå och hans grå tröja hasade upp en aning, bara så pass att jag skymtade hans mage, rakt framför mina ohöljt nyfikna ögon. Det var en högst vanlig mage, inget tvättbräde men heller ingen stor ölkagge, utan en lite rart rundad karlmage där en tunn svart hårrem löpte från bröstet, som jag inte såg, ner mot naveln, som jag såg ovanför byxlinningen. Oj, hjälp... Jag glodde skamlöst och överrumplades blixtsnabbt av omtumlande, ordlösa bilder av vilka upptäcktsfärder jag skulle kunna göra med den magen som utgångsläge. Det var något oemotståndligt mjukt och skyddslöst över den, över den ganska smala midjan och höftkammens markering, något mänskligare än mänskligt som lockade mig alldeles vanvettigt. Släpp den jävla lampan - tänkte jag inte! Tänkte jag inte uttalat, men det fanns där. Mina händer har bättre saker att ta sig för - tänkte jag inte, det kände jag.
Är det inte så karlarna tänker, när de tittar på kvinnors ben, bröst och bara magar? Och varför inte?
Utsikten varade bara några ögonblick. Sedan sänkte sig den synnerligen korrekta tröjan åter som en ridå mellan magen och mina alltför närgångna blickar.
Det var väl för att jag stod så nära, antar jag. Kanske två decimeter mellan min nästipp och hans plötsligt nakna hud. Vi känner inte varandra, har inget övrigt med varandra att göra. Jag kommer aldrig att se hans mage igen. Jag har ingen åstundan att se den. Jag vill inte veta mer. Det var bara en högst praktiskt betingad situation som blev överraskande intim, helt utan förvarning och det är det som är det fina i kråksången. Sensuella vibbar utgick från honom och jag hade inte förväntat mig det.
Herreminje vad jag har tänkt på den där frestande magen som tycks ha bränts fast på min näthinna, eftersom jag ser den när jag blundar. Herregud vad det finns mycket glädje i denna världen.