Kanske var det bara för att vi möttes av en sommarnatt den där gången.
Kanske inte.
För det är väl ändå sant att natten gör något med oss, något vi inte kan förklara?

Jag lyssnade på Bono och han sjöng om kärlek.
Fri från mörker och fri från svart, grumlande hat och jag tänkte att någonstans, där, bland de orden, skulle jag vilja sväva tyngdlöst till dess att jag inte mera fanns.

Men i väntan
vakar jag.

Jag minns det du sa om att inte gråta. Och jag vet, jag vet, att tårar kan förgifta men när jag ser vad du gör med mig, hur du långsamt fyller mig med tankar, med ord och med värme, så händer det att jag gråter. Stilla.

För jag vill så starkt att du ska vara stolt över mig.

Visst är det samma sommar och samma värme. Men hettan inom mig är mer än vad jag kan bära när jag drömmer om dina ögon då jag vänder dig om och binder dig med blicken.

Dina ögon som sett hur världen andas, men som är så oförklarligt nakna

då du rodnar.

Vi fjättrar oss med orden. Till varandra och med varandra. Närmare än någon av oss trodde skulle kunna vara möjligt.

För någonstans

där bland orden

försvinner gränsen mellan verklighet

och fantasi.