Är på hemvägen från en trist solig dag tillsammans med mitt trånga sinne,
svär åt det jävla regnet som blötar ner mina kemiskt nytvättade mäkeskläder.

Men det är okej med mitt trånga sinne och allt,

för jag vet att det inte var jag som skapade det så

det var omgivningen i min uppväxt som skapade det så

JAG ville ju faktiskt, igentligen aldrig ha det så

fortsättandes hemåt,
skyllandes på mina lärare ifrån tredje klass,
tryggt invaggad är jag
i svordommarna åt orättvisorna och gudarna som fått ,
mina kemiskt nytvättade märkeskläder

så väldigt blöta...

men imorgon när ångan stiger och himmelen blir ett stort öppet hav,
kanske naturen blottar sin skönhet för mitt öppna sinne

och kanske, bara kanske så kan jag lee lite grann åt att
regnet rinner ner,
över mina naturligt egentvättade sinnen.