han väntar ensam, kamouflerad i oskuldens falska färg, den vita snön i mörkret avsminkas till svart

han väntar otåligt på ett välbekant ljud, det ljudet som låter högst i fullkomlig tystnad

han blundar och famlar handlöst efter oljud som dyker upp ur hemlösa hål i natten

och han har då alltid romantiserat tanken att därnågonstans i något svart hål väntar kärleken på att få dö lite grann, ja bara lite grann


så att han kan spendera sitt liv med att finna det rätta superlativet för att beskriva hennes

hudton ögonglans läppdans det vågsvall som vänder hans insida ut och in


så att han kan spendera sitt liv med att skapa ett helt nytt språk för att beskriva hennes

lår sättet hon går minnen hon sår den omkonstruktion som sker i hans begränsade medvetande



och just när romantiken genomgår sin kemiska frysfas bevittnar han hur ett hemlöst hål utvecklar självständiga starka ben och springer ut på hans jaktmarker


han glömmer hudton ögonglans läppdans och fäller ut sina syftesklara klor


men hon behöver aldrig vara rädd längre tänker han för ”the killing doesn’t hurt if it’s done by a friend”