När Alice vaknar vet hon att hennes son är död. Hon sätter sig upp i sängen, utanför strålar solen in genom persiennernas springor. Hon går upp, tar morgonrocken över nattlinnet och går ut i köket. Där ligger tystnaden kompakt mellan de vita väggarna. Köksfönstret på glänt, haspat för att endast släppa in luften. Köksfönstret på glänt, och lyssnar hon noga kan hon fortfarande höra barnskriken.
Alice vet att hon födde en son. Två år tidigare stöttes barnets kletiga kropp ut ur hennes moderliv. Han växte upp, likt hon växt upp, utan far, och med en mor som endast till utseendet var kvinna.
Ljuden från barnkammaren är inte ens vibrationer, endast tystnad och ljudlösa ekon som studsar mellan babyblå väggar och broderad lycka. Leksakerna hans barnhänder greppade kvällen innan ligger nu utspridda på luggsliten trasmatta och golvplankor av ek.
Minnen. Hennes kropp i båge av njutning. Uppåt, inåt, hennes kroppsgrotta uppfylld av saltvattensvågor, manskroppens beröring. Varsam för första gången, utan våldsam okontrollerbarhet, att älska. Att förfärdiga en ny människa. Mannens ansikte som kom att återspeglas i barnet hon födde. Barnet vars anletsdrag nu bär en dödsmask.
Barnkammardörren även den på glänt, men utan hasp. Det finns inte längre någonting att skydda, att försvara där inne mellan lakanen. Bara kroppsskalet, det stela kraniet med spända, förstelnade känslouttryck, händerna krampaktigt knutna.
Nej, än ska hon inte gå in. Hennes son är död, men det är inte han som är mellan lakanen. Endå är hon rädd att låta någon ta honom, bort från henne. Ta det enda förkroppsligade minne hon har kvar av barnet. Av sonen med älskarens anletsdrag.
Kvarteret har vaknat nu. Lägenheten hon bor i är på första våningen och några meter utanför det upphaspade fönstret går en pappa med sin barnvagn. En liten overallklädd babypojke med grön mössa skymtar inuti den. De går längs asfalterad trottoar mot lekplatsen, gungorna, rutschkanan.
Alice vänder ryggen åt utanförvärlden, knäpper på kaffebryggaren, stirrar intensivt på den röda lampan som lyser där på den vita plasten. Tittar stint på den mörkt bruna vätskan som sipprar fram, (likt saven, kroppens innandöme) ner i glaskannan. Hon sätter sig på den grällt färgade kökspallen, drar benen upp mot hakan, blir liten igen. Hon tänker inte mer på barnet.
”Din far stoppade upp fåglar.” Så hade hennes mor sagt när hon frågade henne om honom. ”Han tog hand om de fågelungar som mist livet när de föll ur sitt bo, tog ut det döda ur deras kroppar och konserverade dem till vackra, nästan levande igen.” Hon mindes sin barndom som en bland de konserverade. Bland djurkadaver och mumifierade kroppar på naturhistoriska och egyptologiska museer. Där sökte hennes mor efter fadern. Som om han var en av faraonerna. En av fågelungarna.
Kaffet är varmt, nästan brännande, när hon sakta låter det rinna ned i strupen. Andetagen korta, hastiga, som om det gällde hennes liv. Solen är nästan likt eld den med. Det är vår nu, med videträd och sparvar som äter brödkanter. Barnskriken hörs utanför igen, från lekplatsen, glada och upprymda: Sinnesintryck nu, inte minnen.
Alice stänger av kaffebryggaren, häller ut det sista kaffet i slasken, lämnar köket bakom sig. Barnrummets dörr finns där, framför pupillernas synfält. Framför det dunkande hjärtat, bröstets oupphörliga hävande. Dunk, andas in, dunk, andas ut. Benen stela likt stenstoder.
Bara händerna, fingrarna som tillslut lyder. Greppar handtaget, vrider ned och skjuter upp.
Persiennerna är glesare här inne än i hennes sovrum. Väggarna, golvet, taket, badar i vitaktiga ljusflammor. Barnsängen med handmålade schabloner, mjukisdjur och omstoppad barnkropp, badar i vitt, allt för starkt solsken. På väggarna dansar fågeldjuren längs bårderna.
Ingenting andas. Ingenting förutom hennes (dunk, andas in, dunk, andas ut) andetag. Benen som tillslut lyder. Bär kroppen och händerna över golvet, fram till bädden.
Hon låter fingrarna greppa täckets kant, drar det långsamt av barnet, kroppen. Om hon låter bli att minnas, sover han fortfarande. Sover i skjortan av flanell med ränder och knappar. Men ansiktet är inte längre en människas. Inte längre ett barns.
Ögonlocken är slutna, fransarna mörkbruna likt det lockiga håret mot lakansväven. Huden blek och vaxartad, som en docka (som faraonernas masker). De små händerna, de som aldrig skall växa, är knutna som i ilska. Ej avslappnade innan likstelheten tog över.
Alice lyfter försiktigt upp den av döden tunga kroppen. Sveper filten vid sängens fotända kring sonen och bär honom ut till köket. Vid köksbänken stannar hon, lägger honom försiktigt ned, ordnar med filten mot det kalla golvet, dit solstrålarna ännu inte räckt.
I hallen bredvid sovrummet står garderoberna. Hennes fadersarv, den röda lådan av papp och läder, ligger där på hatthyllan. ”För att minnas honom.” Hon sträcker på överkroppen, lirkar ned den smala asken mellan hyllans rundstavar. Sittandes på golvet öppnar hon den. Innehållet är fortfarande blänkande. En skalpell, en pincett, flera små knivar. Konservatorns verktyg.
I barnrummet sprids mjukisdjurens innanmäten längs golvet. Skalpellen sprättar snabbt, särar på luddig teddyhud och velourskinn. När alla är uppsprättade, samlar hon det luddiga i en papperspåse, bär in den och lådan till köket.
Barnakroppen ligger kvar, omsluten av filten och ljuset som nu flyttat sig ditåt. Alice sätter ner sina bördor, går fram till fönstret och låter rullgardinerna falla ned, långsamt, fladdrande likt vingar. Dagsljuset blir dovare och hennes pickande inre börjar sakta tömmas på adrenalin. Hon måste andas, men långsammare, böljande, inte som stormarna.
Hon lyfter kroppen från golvet, trär av pyjamasskjortan, (dunk, andas in) flyttar kroppen upp på det tomma köksbordets träskiva (dunk, andas ut). Häller ut den röda askens innehåll bredvid.

* * *
Alice har städat, gått ut med alla kläderna till tvättstugan. De centrifugeras runt, runt där nu, som vågorna mot stranden, fast med cirkelns rörelser. Pappkassen vid köksbordet är tom, kaffebryggaren åter puttrandes. Bordsskivan är tömd, renskrubbad och inoljad. Den glänsande ytan luktar starkt av medlet, kroppslukterna borta.
Barnet sitter påklädd i sulkyn. Iklädd den gröna fleccetröjan och de första jeansen hon köpte till honom. Ansiktet stelt, men på avstånd är han vacker som förut, hennes son.
”… tog ut det döda ur deras kroppar och konserverade dem till vackra, nästan levande igen.” Hon visslar medans kaffet fyller termosen. I den blå barnmuggen med handtag och lock häller hon saft. Solskenet utanför är inte längre för ljust nu, och i ryggsäcken är filten.
Nyckeln vrider om låset. Väskan känns lätt, barnsulkyn rullar likt kullager. Händerna omsluter stadigt vagnhandtagen. Vinden blåser bris, sprider solskenet, och får håret och kjolen att fladdra. De går längs asfaltsgången, samma väg som pappan.
Lekplatsen är fylld av barn. Syskon som jagar varandra längs trädstammar och mammor som i solen tar en paus från livet. Pappan, han bor i lägenheten bredvid, vinkar. Hon ler och hälsar tillbaka. Men de ska inte till lekplatsen, gungorna, rutschkanan.
De ska ned till videträden och mata sparvarna.