När man ser fåglarnas lugn bland de framgångsrika i deras vardag kan man inte undgå att bli förvånad att allting flyter ihop. Vissa talar om världssjäl, andra om en Gud, vissa tror på ödet och dem väldigt etablerade tror på kärleken.
Hur ska löven förstå sin roll utan att fråga eller är det någonting medfött, som att spädbarn kan anpassa sig till vilken mamma som helst, oavsett vilken mage dem legat i och vilken sax som klippt av deras navelsträng, eller helt enkelt vem som klämt ut dem.
Eller är det mamman som anpassar sig efter barnet och helt enkelt försvinner in i den lilla kroppen med sitt eget förstånd men ibland finns det inget förstånd kvar och då återstår bara kärlek, eller är det kärlek?
Jag brukar själv försvinna långt in i mig själv och mest bara tänka på allt det som kan vara sorgligt, allt som blir sorgligt och allt som förmodligen kommer bli sorgligt. Vad ersätter sorg om inte kärlek och var ersätter kärlek, om inte sorg? Varje förlust börjar eller slutar väl alltid med sorg, vare sig man är en ensamvarg eller lagspelare.
Att alltid återvända till sig själv, utgå från sig själv och se sig själv som den viktigaste, för sig själv.