dem går för att lägga sig, tidigare än vanligt
snabbare än vanligt
allt som på ett snöre, allt så systematiskt

hon river ner täcket från dess plats på tvättlinan
han suckar högt
samtidigt som tandkrämsskummet rinner nerför hakan och droppar ner på det kliniskt rena golvet

hon är perfekt men fel, rädd för allt som är orent,
smutsigt

han är knepig, men perfekt
orädd nästan jämt
förutom för henne

täcket är kallt och fuktigt,
hängt på balkongen i över ett dygn
och det är kvavt ute, går knappt att andas den tunga fuktiga luften

han svär för sig själv när han tar emot täcket och slänger ner det i den perfekta sängen,
går till toaletten, spottar ut tandkrämen, kissar och går sedan och lägger sig

hon ligger med ryggen vänd åt hans håll, roffar åt sig överdrivet mycket täcke
i en tröstande gest lägger han handen på hennes höft för att sedan smeka hennes kind

hon rycker tillbaka, äcklad av hans smutsiga händer
hon grymtar, frustar, morrar

han gnyr och gråter, håller tillbaks och vänder på kudden
han vill kyssa henne
hon vill krossa honom

tystnaden är öronbedövande, hon likaså
bedövad, kall, klinisk
nästan mordisk

så uppfattar iallafall han henne, inte hon
hon har aldrig varit fel, tvättat händerna efter varenda kontakt med något okänt, något kladdigt, något mänskligt
näst intill perfekt

han är trött, vill helst bli sams
hon är trött, vill helst sova
egentligen inte trött, bara på honom

båda känner skyldighet,
han genom skuld,
hon genom hat

han har alltid varit feg,
hon rakt på sak
när det gäller dem iallafall

alla tror att hon är from, som ett lamm
förutom han, han är tyst
from som ett lamm

de älskar varandra,
han älskar henne för hennes humör, hennes vackra ord, hennes vackra ansikte och för hennes bedårande kärlek

hon älskar honom för hans hängivenhet, hans välvilja och ömhet

*

inget kan skilja dem åt, inte ens tystnaden emellan dem,
inte ens hatat de ligger på.