Landsvägen löper under fötterna i dallrande hetta. Kroppen är tyngre, trött, men minns somrar då hettan brände på samma sätt och luften stod stilla, lika stilla som tiden i ändlösa barndomssommardagar. Ett pärlband av dagar, tunga av omättad längtan men med en glöd som brände huden.
Längtan hade vänt på sig och brände för en gångs skull utifrån och släppte därför sitt kvävande isgrepp om bröstet. Smälte i hettan, försvann tillsammans med tankarna som löste upp sig, virvlade iväg åt alla håll och lämnade en angenäm tomhet efter sig.
Bara dallrande luft, dammet som virvlar under fötterna, dammiga blommor vid vägkanten och längre bort fält, skog, himmel.
Gå, fortsätt gå, gå i takt med intet så att det får bli kvar. Långt borta är befallningar och bestraffningar, men de är inget att bry sig om nu, de når inte in i tomheten, kan ej fångas av tankar, för de har virvlat bort. Till och med rädslan orkar inte hålla ställningar, den frodas i mörkret och här är det ljust. Den vaggas till ro till rytmen av fötterna som bara går och går och går.
En stunds lycka. Också ansträngningen, svetten hör till, bidrar till att hålla allt som är utanför utanför och glömd.
Och därför är det fortfarande en njutning för mig att gå i hettan tills jag är svimfärdig.
Och det händer ju betydligt snabbare nuförtiden.