När våra ögon första gången såg varandra
när ditt glada mjuka leende mötte mig
När natten fortfarande var ung.


när jag fortfarande kände mig som en kung
hade jag aldrig kunnat tro


Glada båda två, vi gick ut för att vandra
kvällen vi möttes första gången
Vi slog följe och fulla och glada och redo. Bada!
vi var ett följe men det var ändå bara vi två

Då hade jag aldrig kunnat tro


Stjärnorna tindrade ovanför vårt själatak
du förklarade olika formationers namn
Kunde inte förstå hur förtrollad i sak,
i dig, i nattens varma ro

Men så dumt, jag borde ha insett
hur kunde jag tro?

Tillsammans njöt vi lyckligt rus
lyssnade till natthavets svarta brus
konverserade i öppen luft
fördomsfri, frihetskåt, beundrade dig

Men hur kunde jag tro

Tyckte jag var mogen gjorde du.
Jag förstod då inte vart det bar
på den krokiga kärleksstigen
slutade i återvändsgränd

I hibiskusbuskens mörker vi så
gömde våran kärlek

hade aldrig kunnat tro

Den varma klippan salt av hav
vi satt en stund innan du ramlade av
Ner i mörkrets varma flytkraft av väta

Jag följde dig ner. Förhoppningsfull
men jag trodde fel

Vänner som väntade ute i medelhavet
vi begav oss mot dem
Påklädda i blöta nakna tyg
vi simmade som aldrig förut.
Drunknade i din doft
men hade fel så fel

Vi torkade av vår simtur
på stranden. Natt.
Där tog vi farväl
till våra hjärtan.
Till önskan

Du och jag var aldrig menade
avskiljda av presens i skiljda åldrar
hade aldrig kunnat tro

Gnistrande ögon
ögon av dig, nu min vän
De gnistrande. Ville. Önskade. Vågade inte.
Nu vet jag inte, vet att jag behöver inte tro

Saknar dig, kan du inte förstå
föll för dig flera gånger
men var inte ämnade

Gör ont i mig efter hålet vi lämnade
tomrummet av kärleken som dog
men kvar är du som vän
så åkte jag sedan hem igen

Längtar efter ditt ansiktes, det vackras, klara lyster
hemma i regnet. Dyster
Varför strunta runt när vi borde struntat i
skillnaderna mellan oss

Ville tro, ville hoppas
nu finns bara ett e-post meddelandes tomma rad kvar
Men vill ändå tro att någon gång i någon tid
kanske vi båda kan finna frid.

Nästa gång, kanske om ett år
ska jag läka alla öppna sår
ska besöka dig då igen
Men till dess kan jag bara tro.

I min tro finner jag ro.