Det röda är återigen min vän
i natten.
Den stora, mäktiga natten när hösten
närmar sig mig.
Den välbekanta känslan av bekväm
ångest kryper som spindelben
längs ryggraden och landar någonstans..
.. i magen.

Att få vara sådär svensk och säga att
allting är toppen fastän
jag trivs i sorgen över att solen har somnat,
bakom staden.
Att sparka gula löv,
leka med färgerna
och förbanna de som fallit för tidigt.
De som redan gett upp.

De som redan gett upp...