Så hårt ville de vara som varann
så Gud till sist böt ut deras kroppar.
Men deras sinnen var samma,
för mäniskan aldrig kan ändra sig.

Och den ena fick leva i en vardag
full av skrik, hot och slag.
Nu fick hon veta,
var den andras blåmärken kom ifrån.

Den andra fick uppleva en vardag
full med arbete och slit i ett slavliv.
Aldrig visste hon om
att nån kan tvinga en människa till sånt.

Till sist bad de båda att återvända,
hon ville ha sina slag,
hon ville ha sina blåsor.
Och Gud, mänsklighetens härskare hade inget val.

Till sist föll de båda på knä,
med tårar skrek de i panik.
\"Snälla, det går inte,
vi vet var vi gjorde fel.\"

Gud bad dem lugna sig,
och frågade till sist,
om de hellre lever liv i frid,
eller i helvete av våld?

Flickorna visste inte
vad de skulle svara,
så Gud tog dem i sin hand,
och nu är de båda glada.