Kanske det är så, att jag är skyldig en röd sol

en sorts glans

men.. jag vet inte

 kanske det är så, att jag är skyldig en visshet, en omöjlig känsla, att sticka något in i. Att skala inifrån ut, och bara visa - hur vackert samt det är, det där som vi inte förstår eller ens har en aning om. Vad betyder förståelsen ur sin ringaktade sanning ? något som är talande och tydligt.

sjuttio procent vatten, är något som följer oss, och en vacker stol står ensam

Ljuden, förföljandet, blodet och aborterna skalar sirenerna från ambulanser några frysta minuter från mitt bo. Jag hör dom , hur dom talar, säger och ropar. Men ingen ser ner. Balkonger står handfasta, belåsta och värmda av siestans marginala skuggor. Djup ur ett glas och ytliga koppar skänker sin glans. Som att man smuttar i trans och blickar flyktigt förbi kväsande rop.

en hund skäller någonstans

och jag hör syrsor sjunga

ur samtidigheten

och ibland skiter jag i rena hav, sover i smutsiga lakan och rakar mig inte på  månader och undrar sen hur många gånger jag måste spola, för att höra det där ljudet igen. Sexhundra sekunder. Är också en tid. och jag tittar igen, blickar ner i en vit ring av salt. Och det går inte att välja, det går inte att välja och väntan blir nästa post till en nästa minuts alibi. Tvärstopp och det sågas och skärs i bitar, läggs upp på ett fat och serveras. För den som vågar gå förbi, passera. Nej, jag har inte valt tiden, rummen, orden och miljön. Och ändå vankar tankarna tidigare än vanligt, påminner sig svettig under nattens timmar då fullmåne var ljuset över svart vatten. För hur var det nu ? att ligga strömt ? Det finns inga faror att benådas för, och kanske är det så; att när tiden är kommen...så är den. Välja tingens vara och dyker sedan ut i mörkt vatten.

Andetag efter andetag.

Ut mot röda fanor

bojjade förbi piren, och kanske skulle resan vara slut här. Jag måste få välja ur förlamningen, jag måste få alternativet ur greppet, jag måste bevittna bottenlösa sammanhang. Skall jag dö härute nu ? Tänker jag, och viskar något om tydligheter och ficklampor ur mentala regnskogar. Kalhuggd och exporterad till otydligheter. Det finns inga vägar att bestiga, endast den rutt som skor sig på oss - själva. Alternativen är det tragiska instrumentet, då villkoren är färre än resans destinationer. Inhalation av sökande korrenspondens, vilka kort sitter jag med? Ingår Joker i full bet ? och trivial pursuits..som dialoger och konstateranden. Det finns, men är inte viktigt;

- Förrän någon kan alla svaren på oväsentligheter, och prickar ibland rätt i en myriad av skrämmande ögonblick. Hur var det nu med nakenheten, sväljer jag med en kallsup och tar nya kliv utåt mot öppet hav. Nej..i ärlighetens namn så vill jag dö. För att, inom ett kort ögonblick få resultatet i min hand, färdigheten att vilja lockas av ett andra resonemang, ett tredje resonemang, och ett fjärde, ett femte. För att sedan skyndsamt vakna till liv igen, och våga se, vad fan allt handlar om. En sanning fångar oss i en bur, ger oss klaustrofobi ur alla sammanhang och en del slår sig ärrade på linjen fram, möjligen av frustration och livsledande ångest, över att behöva bli ett resultat av viljelös rot, utan händer som sträcker sig genom, en behövd plattform av tillräcklighet. En mänsklig värdighet - om det så bara handlar om fukt under skitiga fötter, så är det nog, att få uppleva sig ren.

Onödigheten är nödvändig, och omöjligheten omöjlig. Vidrigheten vacker ur sina skalor, bara man förstår varför. Eller kanske ens upptäckt att böjlig form är statiskt fast, och hur knäcka betong med rationell tro. Som att posta tankar till ett tragiskt medvetande, över vad vi styr över och inte.

En fullständig komedi reser sig i sinnena, och jag tänker på mänskliga äkthetsbevis, hur allt vi rör oss med- signerar oss. Till tveksamheter.