De satt som i en glasbubbla utan glas. Han såg dem sitta vid ett runt bord, 12 av hans vänner, på en restaurant i centrum där han just varit och ätit lunch. Rödvinsmarinerad rostbiff med dijonpepparsås och pommes chateau var ett mycket bra val av måltid tyckte han själv, den var utsökt. En bit av himlen på ett fat.

De såg honom inte, trots att han passerade bara några ynka meter ifrån dem. Några få meter, som samtidigt var en miljon ljusår. Det var något brungrått över dem och de liknade mer ett gammalt fotografi där de satt vid ett långt bord som de tolv lärjungarna. En brungrå hinna över allt sammans, som var helt genomskinlig men ändå dimmig på ytan.

Frågan var om de egentligen var bara ett foto, där de satt som statyer föreställandes hans gamla vänner, rörliga statyer utan ögon eller öron. De kunde ändå tala med varandra, han hörde deras röster, som talade i tungor. Ett rörligt foto från en svunnen tid, och som var tredimensionellt men ändå tvådimensionellt, ståendes mitt i salen. Som en dyster målning föreställande glada människor, som en reproduktion av Nattvarden i modern tappning.
De måste ha varit en synvilla. En hägring framkallad av hans psykiska illamående över världens galenskap, hur världen var en sfär befolkad av fyrkantiga människor.
Deras befängda fixering vid pengar och ytlighet. Hur allt förändrats till det sämre sen han var barn. Det kändes som hundra år sedan och det började faktiskt närma sig den siffran. Han kände åren ligga ömmande och tungt, lager på lager, inne i hans själ.
Han gick ut till bussterminalen och klev på sin buss, där han somnade.

Där han klev av bussen vid dess slutstation visades han vägen in i en annan, för honom okänd men ändå underligt välbekant restaurant. Kyparen visade honom till sin plats vid ett bord han kände igen. Han insåg nu vart han hade kommit. Han var hos de han tyckte om, hans gamla vänner från förr, och han var lycklig. Långt borta från den ytliga och tunga vardagen han föraktade. Han log brett, innerligt och länge med slutna ögon. Han hade funnit sin plats vid bordet, i glasbubblan utan glas, deras egen lilla värld bakom en brungrå hinna, en miljon ljusår bort, bara någon meter från där du passerar nu på din egen restaurant.
Frågan är om du nu, liksom han kunde se sina vänner i bubblan, kan se honom sitta där till bords, med alla sina vänner. Eller kanske ett bord med alla dina egna gamla vänner. Dolda för alla utom dig.

Kan du se dem, är det antagligen din tur. Var då inte rädd, utan kliv bara på bussen skyltad med '42 till Evigheten'.