Ligger här och blickar upp mot himlen,
försöker greppa detta att den aldrig tar slut.
Vem startar resan vi alla måste göra,
vem bestämmer hur den kommer att se ut?

Ett nyfött barn är ett av livets stora mirakel,
kommet ur intet eller är det kanske inte så?
Varför blir du till du och jag till jag?
Vi undrar alla men mäktar inte med att förstå.

Unga och förtrollade dansar vi hand i hand,
så trygga i nuet att till och med tiden försvinner.
Men ur kärleken väcks sedan förmågan att se,
bortom ljuset där helvetets dödliga lågor brinner.

Utmattade och märkta av livets gilla gång,
tidens bitande tänder sätter sina spår.
Är det meningen att vi bara ska somna in,
bli till intet igen efter så många år?

Tusen frågor som alla tycks sakna svar,
vilsna irrar vi omkring i respektlös jakt.
Varför lever vissa som fängslade slavar,
medan andra tar sig Guds egen makt?

Ligger här och blickar ut i rymden,
liten och ensam i den kalla natten.
Det är så mycket jag önskar jag förstod,
utan svar drunknar man så lätt i dödens vatten.