Ditt ansikte är i min hand. Men vi tror ju inte längre på sagor ekade en röst i mitt huvud. Själen kan vänta ännu en tid, jag gick därifrån och lät det bli en ny dag.

Det började om igen, en gång av 52, jag stannade upp. Fann dig uppochner och katastrofal bland jämlikar i en vattenpöl. Jag tittade på min hand igen. Där! Där var samma sminkavtryck som i ansiktet i pölen. Sträckte ner handen genom ytan och lät färgerna tunnas ut.

Drar på stegen ner i tunnelbanan, låter blekansikten passera. Får en tidning i min hand, en ytlighetsprinsessa fyller tomrummet. Du och du och du läser den. Den stirrar på mig från varenda stolsrad i tåget. Jag tar på mig lurarna, det är som att lägga sig på rälsen framför vagnen. När Primal Screams "Cry myself blind" tonar upp mumlar jag "jag såg dig som en ängel idag" och går av två hållplatser för tidigt.

Frukost i en reklammugg medan jag öppnar min Inkorg. Femton nya, men inget från Gud eller Match.com. Jag hittar mina änglar i vattenpölar tänker jag och råkar skicka just den raden som internmejl till hela kontoret. Jag kan inte vara kvar här, måste ut. Tar min Laptop och lämnar byggnaden.

Springer därifrån med ett leende på läpparna, letandes efter vattenpölar överallt. För nu kan inte själen vänta längre. Av hela mitt hjärta vill jag rädda änglarna ur deras grunda dammar, måste hitta dem. Så jag faller slutligen på knä i pölen från förut. Ser en spegelbild, börjar prata med den, vill lära känna den, nå in. Sitter där en timme, ett dygn, en minut jag vet inte. Som en annan och troende lyfter jag upp dig, rättar till dina vingar, polerar upp glorian och tvättar bort det rinniga sminket. Innan tårarna ens har hunnit torka håller du om mig och kysser mig igen, igen och igen. Ser klockorna räkna ner när jag tar dig i handen på väg mot innerligheten. En vandring i triumfmarsch, med gatan kantad av röster som bär orden: "Vi tror inte längre på sagor, det vackra har lämnat oss, på vår egen osympatiska begäran"

Åt det kan vi bara le...