jag satt på dom svarta sidenlakanen på din säng.
du satt på ryamattan brevid.
du sa:

"I don't take drugs, 'cause I am the drug."

jag fnissade och föll hjälplöst ihop.

du hade så rätt.

du lurade dig in bakom mina ögon.
svetsade fast en bild av dig på min näthinna.
du pumpade blodet mitt fullt av dig och din lukt.
satte dina spår längs mina ben.
du tog mig högt ovanför molnen.
gav mig
VIP-pass
till guds lilla näste och alla balla plaster jag alltid velat se.
du hade kontakter du skulle
ta med mig överallt.

men jag vaknade upp någon gång
i slutet av maj.
dina händer hade inte rört mig på veckor.
dina läppar hade glömt bort att dom brukade
kyssa mig vacker.
jag fann mig själv förpassad till ett hörne av din värld
bland smuts och regn och gamla sopor.
gamla känslor.
du lämnade mig skadad att förblöda
utan plåster och förband. 
du tog min glädje min lycka.
satte min själ i brand.

vi kan väl låtsas att det aldrig hände?
att allting bara var på skoj.
att du aldrig viskade i mitt öra
"jag låter dig aldrig gå"

för jag visste att din röst var full med lögner.
jag visste hela tiden att du skulle lämna mig till slut.
jag visste att jag skulle ångra att jag gav mig själv till dig (fullt ut).

jag sa till dig:

"mitt hjärta är ditt att förstöra."

chacha. chacha.

du släppte det från trehundrasjuttioelfte våningen.
sköt det i bitar på vägen ner.